Varför ett Nätverk?
Att jag engagerar mig – och blir upprörd av vad jag ser! – har en förklaring. Jag är 61 år och bosatt i Bjärnum utanför Hässleholm. När jag var 42 år drabbades jag av underlivscancer. Även om jag anade att knölen i underlivet var en cancertumör, så var det ändå en chock. Min första reaktion var ilska, sedan kom tårarna. Och så trotset; ”det här ska jag banne mig klara – jag har så mycket ett leva för!”.

Efter månader av behandling, med all den oro och smärta, både kroppsligt och själsligt, som det innebar, vågade jag äntligen blicka framåt igen. Livet har rullat på och idag är jag mormor till två flickor som båda är vaccinerade mot HPV.

Under min sjukdomstid fanns det ingen förening för kvinnor med gynekologisk cancer. Det förvånade mig mycket. Behovet av en patientorganisation och möjligheten att träffa andra kvinnor i samma situation, fanns hos fler än mig och tillsammans bildade vi Sveriges första gyncancerförening, GCF Viola i Skåne. Violaföreningen följdes av flera och i slutet av 90-talet tog jag initiativ till Gynsam – riksorganisation för kvinnor med gynekologisk cancer - som jag var ordförande för fram till våren 2006.

I början av 2007 tog jag initiativ till Nätverket mot livmoderhalscancer som består av kvinnor som överlevt cancer, anhöriga och andra som stöder vårt arbete.

Vi strävar mot en NOLLVISION av denna cancerform. Och möjligheten finns. Genom vaccination, bra screeningprogram och utnyttjande av de förfinade testmetoder som finns kan livmoderhalscancer i princip utrotas. Som det är i dag så dör 158 svenska kvinnor varje år i livmoderhalscancer, en cancer som dessutom är mycket plågsam under sjukdomstiden.

Bjärnum i juli 2010
Katarina Johansson
E-post: Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar, du måste ha Javascript aktiverat för att visa den

Fotot är taget av Emelie Nygren-Bonnier