I Sverige får varje år drygt 200 kvinnor diagnosen vulva- eller vaginalcancer.
Förstadierna till vulva- och vaginalcancer upptäcks ofta inte. Behandlingen av dessa för att undvika en möjlig utveckling till cancer är en utmaning. Behandlingen kan vanställa och kräver uppföljning under lång tid, eftersom det är vanligt att sjukdomen återkommer. Dessutom kan kvinnorna drabbas av ångest, depression, störd sexuell funktion och försämrad självbild.

Jämfört med livmoderhalscancer, utvecklas vulva- och vaginalcancer mindre ofta. Trots det, svarar de tillsammans för en betydande andel av alla gynekologiska cancerformer. I exempelvis Storbritannien utgör de sex procent av all gynekologisk cancer. I motsats till de sekundära cancerpreventionsprogrammen för bröst- och livmoderhalscancer, finns det inga screeningsprogram för vulva- och vaginalcancer.

Vulvacancer är cancer i de yttre könsorganen, blygdläpparna, och är fyra gånger vanligare än cancer inne i slidan, vaginalcancer. Vulvacancer förekommer nästan bara hos kvinnor äldre än 70 år. Vanliga symptom är sveda, intensiv klåda, blödningar, ett sår som inte läker eller en knöl. Även hudförändringar kan uppstå.
Den mer sällsynta vaginalcancern drabbar yngre kvinnor, som regel i åldrarna 40 – 70 år. Blödningar och blodiga flytningar är vanliga symptom vid vaginalcancer.

Femårsöverlevnaden för båda cancerformerna är 53 procent, motsvarande överlevnadssiffra för bröstcancer är 86 procent.

Orsakerna till vulva och vaginalcancer är inte helt klarlagda, men infektion med det humana papillomviruset är en riskfaktor. Det kan ta från ett par år till flera decennier från det att en infektion med viruset är etablerad till det att cancern har utvecklats.

Källor: Cancerfonden, Socialstyrelsen m fl